Igår blev det Island. Idag fick det bli en sväng till Afrika. 

Ikväll blev det en mental snabbvisit på Island. Ett inlägg från en Facebookvän inspirerade nämligen till  en genomgång av mina bilder från en resa dit som jag gjorde för några år sedan. Vore kul att göra om det någon gång. Men det får bli längre fram i tiden. Först hägrar Rom i november.

… ägnar jag mig numera åt sådant här skojigt igen.

Det är alltid kul med kunder som vill göra något extra med sina bilder. Interaktiva Institutet faller definitivt in i den kategorin och jag fick i uppdrag att ta bilder i samma stil och anda som bilder från de andra kontoren. Personalen bjöd till och hade med sig en hel del roliga accessoarer med anknytning till deras specialområde – ljuddesign. 

Mer om Interaktiva Institutet hittar du här: www.tii.se

Kikar igenom sommarens bilder och hittar denna från motorhistorikernas utställning på Swensbylijda.

Ja, den frågan kan nästan tyckas befogad när “Genusfotografen” Tomas Gunnarsson föreläser och visar exempel på hur män och kvinnor porträtteras i bild.

Skavlans “på stan-reporter” Niklas framställs som en stenhård kille som skulle kunna mörda utan att blinka, eller åtminstone slå någon riktigt hårt på käften. Sveriges mästerkock 2011 (Louise Johansson) porträtteras med ett tydligt pornografiskt bildspråk, lapandes vatten ur en vattenslang i disken, i tidningen Xpress. I Danmark kör fisketidningen Fisk & Fri den så kallade “Fiskepigen” i varje nummer. Fiskepigan är en ytterst lättklädd tjej som helt omotiverat poserar i porriga poser med en, oftast rätt stor, fisk (!). Mycket av vad Tomas visar är extremt. Men däremellan finns även allt för många “snälla och oskyldiga” bilder där kvinnor framställs som passiva och män aktiva. Det handlar om kroppsspråk, ljus, kontakt med kameran. Det handlar om perspektiv, miljö och kläder. Det är bilder vi sällan eller aldrig skulle reagera på om inte någon lyfter fram dem och visar på problemen. Och det är bilder som påverkar oss alla som betraktare.

För mig är inte det här något nytt. Ändå är det nyttigt att höra det igen. Det är så vanligt med dessa diskreta men ack så påträngande budskap om vad som är manligt och kvinnligt att det är lätt att sluta se tokigheterna. När jag kommer hem sätter jag på mig genusglasögonen och tar mig en titt på mina egna porträttbilder. Jag anser mig vara så pass medveten att jag tror att jag skulle klara mig rätt hyggligt om jag skulle be Tomas ta en titt. Däremot är jag inte så naiv att jag tror att jag inte gör några misstag på området. 

Så – hur många mördare har jag lyckats skapa? Pust. Med undantag för någon enstaka bild så ger jag mig själv godkänt. Genom åren har jag definitivt gjort några riktiga “mördarbilder” men jag vet också att jag då har varit ute efter att ta en väldigt stereotyp bild. Det har alltså varit ett medvetet drag (om det är bra eller dåligt låter jag vara osagt). Har jag bara tid så ska jag kika lite mer i arkivet imorgon. Det är trots allt rätt få av mina bilder som ligger uppe på hemsidan. Jag hoppas verkligen att jag slipper allt för många djupdyk i skämskudden.

Genusfotografens blogg hittar du här: http://www.genusfotografen.se

Gjorde en helg i Barcelona innan vi åkte vidare till Visa pour l´Image. Hann se flera av Gaudis fantastiska skapelser. Här några bilder från Casa Batllo.

Har precis kommit hem från en vecka på dokumentärfotofestivalen Visa pour l’Image i Perpignan, Frankrike. Jag reste med ett gäng ärrade veteraner, för mig var det dock premiär. Ska jag försöka sammanfatta det hela så var det lika bedrövligt som det var roligt och inspirerande.

Dagarna, och kvällarna, har varit fyllda av bilder, bilder och åter bilder. Jag vet inte hur många utställningar jag hunnit se men jag hann med de flesta så dryga tjugo bör det ha blivit. Någon enstaka besökte jag två gånger. På kvällarna visas bilder på storskärm på två olika platser i staden under gissningsvis 1,5-2,5 timmar. Vi såg samtliga så just nu är jag ganska mätt.

Majoriteten av bilderna behandlar krig, elände och orättvisor. Ibland har jag varit riktigt nära gråten. Det är overkligt hur illa vi människor behandlar varandra ibland. En skam. Vid några tillfällen har visningarna brutits av med helt andra bilder – Polen ovanifrån, David Bowie genom tiderna, världens största religiösa möte Kumbh Mela samt djur i form av både pingviner, lejon och elefanter. Det har gett en skön, välbehövlig andningspaus.

På förmiddagarna har jag försökt hinna med några ”artist talks”. Joao Silva från The New York Times som sprängdes av en mina men överlevde, Sara Lewkowicz som hade ett närgånget reportage om våld i ett förhållande samt Andrea Star Reese som dokumenterat psykiskt sjuka och den tämligen obefintliga psykvården i Indonesien var det jag hann med. Att få höra mer om bilderna, arbetet bakom och deras reflektioner runt sitt arbete ger en extra dimension. Andrea och Saras arbeten hörde till mina favoriter tillsammans med Darcy Padillas. Försöker jag göra en snabbanalys av mina egna preferenser så verkar det som att jag dras till berättelser där man följer ett begränsat antal personer under en tid och kommer nära på ett annat sätt.

Bortsett från den förtvivlan och hopplöshet jag kan känna över allt elände (det är ju inte bara krig utan även annat våld, orättvisor, fattigdom, utanförskap, djur som håller på att utrotas mm) så kan jag också känna att det är häftigt hur mycket bilder kan påverka. Det är ett viktigt arbete alla dessa fotojournalister gör. Otroligt inspirerande.

På tal om inspiration så har det givetvis även varit inspirerande och roligt att umgås med mitt lilla fotogäng från norr. Vi har ätit god mat, besökt Barcelona, softat några (få) timmar på stranden, strosat och tagit intryck från arkitektur, folkliv mm, fotograferat och njutit. Sedan har det varit jätteroligt att träffa de andra jag känner sedan tidigare och så klart alla nya bekantskaper: Magnus, Per, Lotta, Brunte, Joakim, Malin, Åsa med flera. Ni vet vilka ni är. Tack för en grym vecka! Det finns nog hopp för mänskligheten ändå. 😉