Har precis kommit hem från en vecka på dokumentärfotofestivalen Visa pour l’Image i Perpignan, Frankrike. Jag reste med ett gäng ärrade veteraner, för mig var det dock premiär. Ska jag försöka sammanfatta det hela så var det lika bedrövligt som det var roligt och inspirerande.
Dagarna, och kvällarna, har varit fyllda av bilder, bilder och åter bilder. Jag vet inte hur många utställningar jag hunnit se men jag hann med de flesta så dryga tjugo bör det ha blivit. Någon enstaka besökte jag två gånger. På kvällarna visas bilder på storskärm på två olika platser i staden under gissningsvis 1,5-2,5 timmar. Vi såg samtliga så just nu är jag ganska mätt.
Majoriteten av bilderna behandlar krig, elände och orättvisor. Ibland har jag varit riktigt nära gråten. Det är overkligt hur illa vi människor behandlar varandra ibland. En skam. Vid några tillfällen har visningarna brutits av med helt andra bilder – Polen ovanifrån, David Bowie genom tiderna, världens största religiösa möte Kumbh Mela samt djur i form av både pingviner, lejon och elefanter. Det har gett en skön, välbehövlig andningspaus.
På förmiddagarna har jag försökt hinna med några ”artist talks”. Joao Silva från The New York Times som sprängdes av en mina men överlevde, Sara Lewkowicz som hade ett närgånget reportage om våld i ett förhållande samt Andrea Star Reese som dokumenterat psykiskt sjuka och den tämligen obefintliga psykvården i Indonesien var det jag hann med. Att få höra mer om bilderna, arbetet bakom och deras reflektioner runt sitt arbete ger en extra dimension. Andrea och Saras arbeten hörde till mina favoriter tillsammans med Darcy Padillas. Försöker jag göra en snabbanalys av mina egna preferenser så verkar det som att jag dras till berättelser där man följer ett begränsat antal personer under en tid och kommer nära på ett annat sätt.
Bortsett från den förtvivlan och hopplöshet jag kan känna över allt elände (det är ju inte bara krig utan även annat våld, orättvisor, fattigdom, utanförskap, djur som håller på att utrotas mm) så kan jag också känna att det är häftigt hur mycket bilder kan påverka. Det är ett viktigt arbete alla dessa fotojournalister gör. Otroligt inspirerande.
På tal om inspiration så har det givetvis även varit inspirerande och roligt att umgås med mitt lilla fotogäng från norr. Vi har ätit god mat, besökt Barcelona, softat några (få) timmar på stranden, strosat och tagit intryck från arkitektur, folkliv mm, fotograferat och njutit. Sedan har det varit jätteroligt att träffa de andra jag känner sedan tidigare och så klart alla nya bekantskaper: Magnus, Per, Lotta, Brunte, Joakim, Malin, Åsa med flera. Ni vet vilka ni är. Tack för en grym vecka! Det finns nog hopp för mänskligheten ändå. 😉
Senaste kommentarer