Åtminstone känns det så. Jag ligger på backen. Med hög puls siktar jag på motivet. Autofokusen missar. Ögonblicket är över. Och pulsen rusar. Inte längre av spänning utan av ilska. Autofokushelvete!
Tidigare i veckan var jag till Skellefteå och lyssnade till fågelfotografen och bokförläggaren Brutus Östling. Lite smått inspirerad och dessutom sugen på lite frisk luft tog jag telet på kameran och promenerade ut på ängarna i jakt på typ 30 sångsvanar som satt där.
Jag närmar mig sakta och försiktigt. Väntar. Fotar. Går närmare. Väntar. Fotar. Går närmare. Till sist tycker jag att det är värt att lägga mig ner på backen. När jag ligger där hör jag ett mycket konstigt ljud och höjer kameran. Då ser jag en svan som på väldigt låg höjd flyger precis spikrakt mot mig. Jag fryser till is och hinner tänka både att jag har förargat den så att den ska attackera mig och att den faktiskt är ruskigt, ruskigt stor. Men nej då, den har bara startat i min riktning. Strax framför mig viker den av mot höger och fortsätter att kämpa sig uppåt. Precis när den svänger hade bilden kunnat sitta som en fet fläskläpp. Men – istället för ljudet av slutaren hör jag bara objektivets motorljud …
Trots missödet blev det en härlig eftermiddagspromenad med många andra fina bilder.
Senaste kommentarer